Den ojämställda stressen
Statistiken talar sitt tydliga språk. Kvinnor utför fortfarande mer obetalt arbete i hemmet än män. Kvinnor tar ut mer föräldraledighet, vabbar och arbetar deltid i högre utsträckning än män. Löneskillnaderna består. Det är den krassa statistiken. Men vi vet också att statistiken inte visar allt. Det finns många små detaljer i vardagen som inte mäts. Men som känns. Som skaver. Stressar.
Brödsmulorna som ligger kvar på bordet. Tvätten som aldrig tvättar, viker och lägger sig i rätt byrålåda själv. Alla de där födelsedagarna som ingen minns, gympapåsar som ska packas, helhetsperspektivet. Projektledarrollen. Det känslomässiga ansvaret. Att vara den som ständigt tar initiativet till att prata och lösa problem. Och så till sist konsekvensen.
Utmattningen som lurar där runt hörnet.
Det handlar om en generation av kvinnor som går på knäna.Vi behöver sätta ljuset på det här samhällsproblemet och lyfta skulden och skammen från enskilda kvinnors axlar. Individuella hanteringsstrategier räcker inte när det är hela samhället som är skevt. Vi kan inte hålla på och plåstra om oss en och en människa i taget, när våra arbetsmiljöer och hemmamiljöer och offentliga miljöer behöver ett jättestort bandage.
Vad är det då som ställer till hinder för oss?
Varför verkar det vara så himla svårt att förändra?
Hur kan vi göra för att närma oss riktig jämställdhet och inte bara fastna i tomma ord.
